Kåseberga – ett fiskeläge i tiden
Långt borta från vägarna, alldeles undangömt mellan “åsarna”, som här korsa slätten, ligger Kåseberga gamla ”leje”. Sällan eller aldrig hittar någon borta ifrån hit ner – och de flesta har väl knappast heller någon aning om dess existens. Men stället förtjänar visst och sant att besökas – dess skönhet är något av det mest säregna Skåne har.
Ur Svenska Turistföreningens årsskrift 1919, Bortom vägarna – Ett besök vid Kåseberga Fiskeläge, av Theodor Tufvesson.
Kåseberga är fortfarande idag ett litet fiskeläge på Österlenkusten, som ligger inbäddat i Kåsebergaåsens sluttningar. Fiskebyn har bara 150 invånare, men erbjuder en rik och varierad upplevelse för besökaren. Nedanför de branta kustklinterna ligger hamnbebyggelsen, där man kan köpa färsk fisk i de två rökerierna. Eller uppleva kulinariska höjder med mat som är tillagad av ekologiska och närproducerade råvaror, i olika prisklasser, från tidig frukost till midnatt. Hamnen, som är den enda mellan Ystad och Skillinge, har plats för 20 gästbåtar. Där ligger också Sjöräddningsmuseet, som erbjuder både utställningar med marin konst och historiska utställningar om sjöräddningssällskapets arbete. Sveriges första sjöräddningsstationer bildades på 1940-talet här längs den långgrunda oskyddade kusten, där vinden snabbt piskar upp hög sjö. På havsbotten längs kusten ligger än idag en stor skeppskyrkogård med över 300 skepp.
Kåseberga har en vacker badplats och det är populärt att vandra längs stränderna. Vandring till och från Kåseberga längs kusten och de vita sandstränderna kan ske till viss del på Skåneleden. Möjligheten att paddla kanot från Nybrostrand till Kåseberga finns också. Här finns en spännande flora och fauna att utforska, t ex sandstäppsvegetationen längs branterna, eller de många fågelarter och fjärilssorter som trivs i området. För den som vill se hela härligheten från ovan erbjuds skärmflygning i ett av Sveriges popu-läraste skärmflygningsområden.
Längs de små bygatorna huserar flera restauranger och caféer, allt från enkelt avspänt, till lite högtidligare gourmet. Här finns småbutiker och gallerier. Flera konstnärer och konsthantverkare lever i området året runt och visar sin konst i egna gallerier. Konstnärerna upptäckte Kåseberga tidigt, i flydda tider kom stora namn, som t ex Prins Eugen, Frans Berg och Tora Vega Holm-ström. Magnus Wallin, en internationellt känd samtidskonstnär, är uppvuxen i Kåseberga, och kommer från en släkt som varit fiskare i generationer.
Kort historik
De tidigaste spår som har hittats av bosättningar nere vid havet härstammar från 1500-talet. Det var främst fattigfolket som drevs dit, till ”ödemarkerna”, för att bli fiskare. I Nordens första fornminnesinventering, år 1624, omnämndes Kåseberga som Kasseblerge Le:e. År 1687 är Kåseberga markerat på Buhrmans karta. På Hilfelings karta, 1777, är husen belägna bakom den skyddande vallen nedanför sjöhällarna, där numera det ena rökeriet ligger. Men det var inte förrän på 1930-talet som Kåseberga fick en ”riktig väg” mot såväl Ystad som Simrishamn, Kustvägen, som anlades under den stora arbetslöshets-perioden. Under 1940- och 50-talen hade fisket i Kåseberga sin guldålder, då efterfrågan på fisk var stor.
Runt torget finns 13 ursprungliga korsvirkeshus, som har flyttats upp från sluttningarna vid havet. De flesta flyttades under 1800-talet, men det allra sista huset flyttades upp 1920 och köptes då för 50 kr. Under 1980-talet började kvarteren i Kåseberga namnges, Atlantic, Pinero, Orkanen, Diana och Belos, alla namn på de olika fiskesläkternas båtar. Mer om detta och om Kåsebergas historia kan man läsa i Kåsebergaboken, skriven av Jonas Vikborg och andra ur ortsbefolkningen. Boken finns på Sjöräddningsmuseet, eller kan rekvireras av kassören i Kåsebergas byalag.
I folkmun: knypplingens väg till Kåsebergatrakten
Från toppen av Rytters kulle som sträcker sig 32 meter över havet har man en fantastisk utsikt över Östersjön. Kullen har fått sitt namn efter en holländsk Sjökapten Rytter, vars skepp lär ha fastnat i isen en kall vinter någon gång under 1700-talet. För att hålla utkik på sitt fastfrusna skepp, skall han med jämna mellanrum ha ridit upp på kullen. Holländska kaptener hade ofta med sig sin familj på sjön, så också Kapten Rytter. Kaptenen, hans hustru och barn inväntade enligt berättelsen issmältningen inhysta i någon av traktens storgårdar. Under denna väntan skall kapten Rytters hustru ha lärt ut knypplingskonsten till traktens kvinnor. Det skall i första hand ha varit det de egendomslösa kvinnorna i Peppinge som tog till sig knypplingen. Peppinge och Valleberga byar blev tidigt ett centrum för den skånska frihandsknypplingen, d.v.s. konsten att knyppla utan ett uppstucket mönster.
Konsten ”slå en knippling” har överlevt genom seklerna mycket tack vare grevinnorna på Tosterups slott och genom den tidiga hemslöjdsrörelsen. Skånsk knyppling lever i högsta grad kvar än i dag och det erbjuds varje termin kurser i olika regler för den som vill lära sig.
Ales stenar – Välkommen till en av norra Europas vackraste fornlämningar
Ales stenar, ett monument med 59 resta stenar som formar konturerna av ett skepp, ligger högt ovanför havet, på Kåseberga sandås. Platsen har en andlöst vacker utsikt över himmel, hav och land, som bidrar till en sällsam upplevelse av tidlöshet i mötet mellan dåtid och nutid.
Med 67 meter i längd och 19 meter i bredd, är Ales stenar Sveriges största bevarade skeppssättning. Skeppets storlek och flera dateringar med den så kallade kol-14-metoden* kan tyda på att stenarna har rests under yngre järnåldern/vikingatid, omkring 600-1000 e Kr.
Varför restes stenarna? Och varför valdes just denna plats? Vad hade den för betydelse och syfte?
Det är kanske begränsande att tänka sig att Ales stenar bara har haft ett syfte och en funktion. Forskning visar att det är svårt att se politiska, ekonomiska eller religiösa funktioner isolerade från varandra. Men de teorier som brukar nämnas i sammanhanget är:
Gravplats. Under yngre järnåldern var det vanligt att begrava framstående personer i skeppssättningar. Det finns dock inga fynd som säkert pekar på att monumentet skulle vara en gravplats. Sammantaget pekar det mesta på att platsen var i bruk som en begravningsplats under ett äldre skede och att skeppssättningen har uppförts senare.
Minnesmärke, kenotaf. En kenotaf är en grav utan döda. Den skulle i så fall ha byggts för att hedra en fartygsbesättning, eller kanske en enskild person, som förlist till havs. Skeppet blev en symbol för de döda, där olika ceremonier utfördes.
Kult- och mötesplats. Skepps-sättningen är orienterad så, att solen går ner vid den nordvästra stävstenen vid midsommarsolståndet, och solen går upp vid den motsatta stävstenen vid midvintersolståndet. Tanken har då väckts att skeppssättningen kan vara ett slags solkalender. Andra förslag gör gällande att skeppet är en symbol för fruktbarhet. Dessa tankar och förslag har inte verifierats vetenskapligt.
Stenarna
Det äldsta skriftliga belägget för Ales stenar är från Prästrelationerna från Skåne och Blekinge år 1624, då skeppssättningen benämns ”Als stene”. I Palteboken från ca 1515, över Lunds Domkyrkas jordar, omnämns platsen under namnet ”Hesten” som syftar på hed och sten. Monumentets 59 stenar har studerats grundligt av geologer. De fyra sten-blocken i mitten, roderstenen, norra och södra stävstenarna och altarstenen, är av Hagebergasandsten. De har brutits vid kusten strax söder om Simrishamn. De andra är urbergsblock, främst granit. Geologerna menar att man har fått söka inom stora områden för att hitta så många stenar med likartade dimensioner. Förekomsten av uthuggna små skålgropar på flera stenblock, har föranlett hypotesen att stenarna är hämtade från stenålderns gravmonument, dösar och gånggrifter i området, vilka sedan återanvänts i skeppssättningen.
Bakgrunden till svårigheterna att datera och få svar
På de flesta platser där skepps-sättningar finns, ingår de i ett större sammanhang med gravar av olika slag, eller med runstenar. Detta är svårt att påvisa vid Ales stenar därför att platsen utsattes för hårdhänta ingrepp under 1940-och 50-talen. Under kriget upprättades en luftbevakningsanläggning tätt invid stensättningen. År 1956 genomfördes en ovarsam ”renovering” av området med hjälp av bl a grävmaskin. Ales stenar restaurerades även 1916, en restaurering som det saknas detaljerade kunskaper om.
Undersökningar under markytan
Under de arkeologiska utgrävningar som genomförts på 1990-talet, har man hittat bearbetad flinta, keramikskärvor och bränd lera, och ett keramikkärl med fragment av brända människoben och träkol. Kärlet var enkelt, med en dekor av nagelintryck, och kan formmässigt dateras till folkvandringstid, vilket stämmer överens med kol-14-dateringar av innehållet. Dessa fynd har man hittat inne i skeppssättningen.
År 2006 genomförde arkeologer och geofysiker en undersökning med georadar och magnetometer, två instrument som gör det möjligt att se konturer av det som döljer sig under markytan på olika nivåer. Undersökningen visade spår som man sätter i samband med en teckning från 1777, där två små skeppssättningar är tecknade på vardera sidan av Ales stenar. Längre mot norr fann man konturerna efter en cirkel och ett rektangulärt avtryck i cirkelns mitt. Dessa spår kan påvisa att andra gravar och monument funnits vid Ales stenar, men det behövs ytterligare arkeologiska undersökningar för att kunna fastställa det med säkerhet.
*Kol-14-metoden är en naturvetenskaplig dateringsmetod. Den bygger på att man mäter mängden av radioaktiva kolisotoper i ett prov med träkol eller liknande. På så vis får man fram dess ålder i form av ett tidsintervall. Med metodens genombrott under 1960-talet fick arkeologin för första gången en säker dateringsmetod.
